amanda

en dansande liten amanda i vardagsrummet

när vi var mindre så fick vi alltid en varsin tröja med hjärtan på jag och hanna på alla hjärtansdag av mamma och pappa på morgonen. och hade dom på oss på dagis hela dagen. och alla tyckte dom va så fina och frågade vart vi hade fått dom. då var det jag eller min syster som alltid svarade " jag fick den för att mamma och pappa älskar mig".

lycka, ett av de vackraste orden i det svenska språket. känslan när man är 100% lycklig och det känns
som att ingenting kan stoppa den känslan. det fina är att det  syns utanpå när man är lycklig innuti. en
av de finaste assesoarerna man kan ha är ett leende på läpparna.

i morse när jag åkte till skolan såg jag en utlänsk familj på bussen med mamma pappa och två barn
varav ett spädbarn. mamman och pappan såg så stolta och lyckliga ut så det var inte sant. och barnen
hade oskuldsfulla, lyckliga ansikten. även fast det var tidigt på morgonen, den bästa tiden
enligt mig att vara lite småtjurig så såg de ut som den lyckligaste familjen i hela universum. jag kunde
inte låta bli att le. grejen är att de säkert kommit från ett annat fattigt land någonstans ifrån och säkert
haft mycket problem med att fly hit osv. jag tror att det gjort att de uppskattar livet ännu mera nu.
och vi som alltid har vad vi behöver tycker att det är katastrof om varmvattnet är slut eller om
favoritkläderna är i tvätten. det jag vill säga är att vi alla måste bli mycket bättre på att ta vara på
livet och vad vi har. istället för att vara avundsjuka på alla som har det bättre och börja vara
glada för det som vi har i stället.

alla dom här tankarna rusade genom mitt huvud där jag satt på bussen, och jag var bara tvungen
att skriva ner dom någonstans.

så fort jag skulle bege mig till bussen satte mitt cphjärta in igen...
jag får hjärtklappning ofta. och vi vet inte vad det beror på än.
det värsta är nog att, när man tränar orientering och springning m.m som jag gör.
och så får jag hjärtklappning så kan jag inte längre  springa/träna så mycket som
jag vet att jag kan helt utan problem i vanliga fall. jag kan inte längre alltid göra
mitt bästa utan jag måste gå eller till och med sätta mig ner för att det ska gå över.
och när man tävlar orientering så mycket som jag gör så kan ju resultatet falla
mycket pga cphjärtat som  vi kallar det.

det är ju såklart läskigt också för ibland blir jag ir i huvetet också, hatar det!

i februari ska vi åka iväg så ska jag få göra ett arbets ekg.
hoppas att jag då äntligen får svar på vad det beror på...